Låg stämning på jobbet de två senaste dagarna. I radion spelas sorgliga sånger varvat med intervjuer och nyheter om terrorattentaten.
Linda och jag höll en tyst minut idag, för alla offer. Kanske mest för att själva kunna se framåt nu, minnas att majoriteten av alla människor är goda och välvilliga. Det finns bara dessa sjuka sjuka undantag..
Men jag tror på mänsklig godhet, som inte har att göra med nationella gränser, språk eller religion. Bara det att jag kunnat åka hit och bor här nu, totalt välkomnad och trygg, bevisar att medmänsklighet existerar. Jag måste kunna hålla fast den tron. Jag tänker inte vara rädd för människan!
Stämningen här i Finland är också förstummat overklig. Hur man än tänker är Norge nära, både mentalt och geografiskt. Som förälder känns de dödade ungdomarnas öde ofattbart. Man får ändå aldrig ge upp.
SvaraRadera